döden, döden

 

Man ska dö så som man levde

 

 

Hejdå bloggen!

Hejdå

Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Nu är det sluttjyvkikat in i mitt liv, så som ni har haft möjlighet till under de senaste fyra-fem åren. Jag kanske återkommer någon gång i framtiden, om en månad, ett halvår, ett år eller flera. I så fall meddelar jag det här. Ha det gott så länge!

påUB

Sitter i ett näst intill tomt universitetsbibliotek. Har lånat ett par böcker som jag tänker tjyvläsa inför C-kursens start.

Jag älskar det här. Har jag sagt det tusen gånger förut? Jag älskar Umeå, men framför allt älskar jag universitetsmiljön. Jag ska föreställa utexaminerad i vår, men jag är långt ifrån klar med universitetet. Jag skulle kunna fortsätta med en masterutbildning direkt. Vi får se hur det artar sig.

Jag går omkring på moln just nu, allt känns så jäkla bra.

det här med barn

Vårt kompispar som har lilla sjukt vackra Moa på åtta månader, är gravida igen. De vill ha fler barn och gärna i tät följd, så det var knappast överraskande. Grattis till er! Hoppas den här graviditeten går bättre, och att mamma Jenny slipper de där månaderna av intensivt illamående som präglade den förra.

Jag vet att folk påpekar att jag tjatar om bebisar i den här bloggen, jag och vet att jag inte kan motivera det. Det är beyond me. Det handlar inte om att jag är besatt, som de femtonåringa socialfallen i danska Unga mödrar om tror att ett barn ska fylla tomrummet deras frånvarande fäder lämnade. Det handlar om min biologiska klocka som hugger som en kniv i min mage varje gång jag hör att någon i min bekantskapskrets är gravid. Blandad glädje och avundsjuka.

Jag önskar att karlar kunde känna hur intensivt ont den där biologiska klockan gör, och ha förståelse, men hos de flesta av dem är den tio år fördröjd. Hos mig är den väldigt mycket närvarande, och den går inte att rationalisera bort. Det biter inte på mig att argumentera om ekonomi och plugg och framtidsutsikter och framtidsplanering. Det är något så oerhört djupt rotat att det är bortom argumentationsstadiet.

Dessutom peppras vi med förmaningar i media, om att kvinnors fertilitet dalar för varje år efter det 20 e, samtidigt som de aldrig uppmärksammar de ofrivilligt barnlösa, utan istället framhäver  ”blev med barn på första försöket, jag är väl bara väldigt fertil hahaha”-happy family-normen.

Vi ska leva i konstant rädsla för vår dalande fertilitet, samtidigt som vi förverkligar oss själva och utvecklar våra karriärer, och sen ska vi skämmas när vi en dag inser att vi inte blir med barn hipp-som-happ när vi vill.

Nej, fy fan.

pölsa?

Ramlade över den här på en affär i Stockholm eller Göteborg. Är detta bilden av Norrland vi förmedlar i konsumtionssverige idag?

facebooks baksida

Helt fantastiskt. Hon glömde att hon addat chefen på facebook, och fick sparken när hon spydde galla över hans chefskap. Grattis. Förutsatt att det är sant. Jag har mina teorier om att Aftonbladet hittar på nyheter.

Ålidhem!

Här sitter jag i min egen lägenhet och njuter av omgivningen. Ålidhem är visserligen plundrat. Man har rivit upp hela vår berså, och lekplatsen som hjälpte mig att hitta till rätt hus när jag som nyinflyttad inte riktigt kunde orientera mig, är borta. Men jag är trygg i övertygelsen att vem som än planerar dessa åtgärder gör något positivt av utrymmet man friställt.

I mitt rum är allt som vanligt. Mina saker, på rätt plats. Det är inte utan att det kommer att bli vemodigt att slita dem från det här rummet, och ge dem en ny plats i en ny lägenhet. Men ibland måste man våga förändring också, även om det är läskigt.

way out west är över

Nu är Way out west över, i alla fall så långt jag är inblandad. Några av arbetstimmarna under lördagen har varit de stressigaste av alla tusentals timmar jag har arbetat i Bengans namn. Orkar inte gå in på detaljer nu, men det är positiv stress, jag gillar positiv stress.

Bengans på Way out west börjar bli en förankrad tradition nu, bättre och bättre för varje år. Med risk att låta frikyrklig måste jag få skriva av mig, och hävda att det knappast går att leta fram bättre kollegor än dessa. Till och med de som tillkommit sedan jag själv slutat känner jag som om jag arbetat tillsammans med i flera år.

Way out west är över. Mina fötter värker. Jag är inpregnerad med smuts och lera. Jag grät i det närmaste när jag såg Patrick Wolf. Jag som inte ens är ett fan av livemusik kände varje tentaångest jag delat med Patrick välla upp och bli för mycket, medan han dansade runt i Ziggy-inspirerade dräkter och sjöng ut sin välbalanserade ångestkärlek.

Way out west är över och imorgon flyger jag tillbaks till Umeå. Umeå är hemma, men Göteborg skänker begreppet ”home away from home” en viss tyngd. Over and out.

praktiska lagd?

Jag tittade just in på en inspirationssida för heminredning som blivit länkad till mig.

Såg ett sånt kök som dyker upp allt oftare kring medelhavet, ett sånt utekök som är halvt utomhus, halvt inomhus. Min första tanke var inte, wow, mysigt, utan oj, men vad händer om det regnar? Måste man gå med en skrapa och få bort regnvatten från klinkers då? Usch vad skitigt det ska bli.

Jag har, återigen, förvandlats till min mamma.

Som tonåring brukade jag ogilla min mammas praktiska sida: ”Men, du förstår väl hur svårt det är att städa om du ställer soffan på tvären vid hörnet på rummet?”, ”Jo, den är fin, men den ska handtvättas, Linn, och vem ska göra det?”, ”Öppna köksskåp utan luckor är säkert jättefint, men tänk allt damm som samlas.”

Vanlig, praktiskt grundad slutledningsförmåga, som jag själv inte har begåvats med. Förrän nu.

Långsamt förvandlas vi till dem vi som femtonåringar lovade oss själva att vi aldrig skulle bli. En obefogad rädsla, så här i efterhand, när ett hus och en karl och några ungar inte längre är att betrakta som en stereotyp mardröm att undvika in i det sista, nu när vanlighet inte längre bränner som vigvatten i vår okristliga självbild.

sköna hem

Det känns lagom paradoxalt att skriva adressen till sitt korridorsrum när man beställer en prenumeration på ”Sköna hem”.

en uppdatering, igen

Tack för alla fina födelsedagshälsningar! Det blev en jättefin födelsedag även om den slutade i en ordentlig bakfylla som jag jobbade mig igenom bakom disken på jobbet. Det är otroligt hur mycket man orkar på två koppar kaffe och ett äpple. Ska jobba imorgon också, men sen får resten av veckan gärna flyta förbi snabbt och smärtfritt så jag kan göra Way out west och sedan hoppa på planet hem till mitt hemma. Jag vet att jag tjatar men jag längtar något sjukt efter Umeå, och John nu. Har träffat John en vecka på hela sommaren och jag börjar tycka att två veckor till är inget mindre än en evighet.

min födelsedag

Klockan är 00.49. Om exakt åtta timmar föddes jag, för 25 år sedan.

Varje morgon på min födelsedag ringer min älskade mamma (vi har tyvärr inte firat min födelsedag tillsammans på många år) och berättar vad som hände, hur vattnet gick på faster Kickis balkong och hur hon drack kaffe medan pappa hämtade väskan, hur många timmar hon varit på sjukhuset, hur de uppskattningsvis tusen timmar senare fick en normalviktig unge.

Hon brukar berätta hur de sprang iväg med mig eftersom jag hade vatten i lungorna, och att mamma skrek efter dem ”vad blev det?!”, och att det inte alls var en Oskar, som de trott, utan en Linn. Jag såg ut som en kines eftersom jag hade gulsot och svart hår, och mamma tänkte ”Men oj, är det du som har bott där inne.”

Jag kan historien utantill. Har fått höra den i 25 år. Jag har alltid fått höra detaljer om min mina föräldrar, hur de träffades, fick veta att de var gravida (efter några månaders förhållande – nu har de varit gifta i 23 år tror jag), om min födsel, graviditeten dessförinnan, om min uppväxt, mina första ord, steg, egenheter, jag vet allt, har fått det berättat om och om igen.

Det är nog därför jag alltid har känt mig speciell och oerhört, oerhört värdefull för mina föräldrar, just eftersom de tjatat in historierna om mig i mitt minne. Det kanske är så man bygger en solid grund, man gör barnet till den odiskutable huvudpersonen. John brukar säga att han blev som han blev eftersom han blev kramad så mycket i sin uppväxt. Jag tror på det. Kramar och samtal. Massor av kramar och samtal så ska det nog bli bra. (Jag skickar en hälsning till Johns mamma Kerstin som också fyller år idag!)

Jag har förresten fått min andra födelsedagspresent, av John. Han har köpt biljetter till Eddie Izzard i Göteborg den 20 december! (Nu får moster Annika – tack för födelsedagsmiddagen! – se att pojken finns på riktigt).

Nu återstår bara omaket att försöka övertala mina föräldrar om att låna ut sin bil till oss (det kan vara Sveriges mest krävande barn som föddes den där augustinatten för 25 år sedan) så vi kan bila ner, eftersom SJ och SAS priser kring jul är hutlösa. Förhoppningsvis bor Pontus i Umeå då också, så vi är tre som ska söderöver. Det borde inte vara omöjligt att hitta fler som vill roadtrippa med oss. Någon som på rak arm vet att de behöver ta sig ner?

Godnatt på er! Imorgon ska jag fira min födelsedag för första gången på flera år!

grafik

Inspirerande poster i uppsatstider. Jag vet inte, men jag måste ha den. Får jag inte ha en i lägenheten får jag ha den i Linns.

En uppdatering

I dag åker jag ut till skärgården igen. Igår avverkade vi Brännö. Jag hittade en Rosa Ljung på loppis för en tia, som jag av någon anledning inte köpte, men när jag och Robin ändå ska ut igen idag åker jag förbi och ser om den finns kvar. Loppisfynda är ett enkelt sätt att tjäna några timlöner på en kaffekvart. Men först en tur förbi Bengans och hälsa på världens bästa Gabriel, och kanske smida planer inför Way out west. Life is good in sunny Gothenburg.

+++++

40 minuter senare kan jag konstatera att jag har gjort ett sjukt bra köp. Tänk att olika sammansättningar av gummi kan ge så olika känslor. Jag försökte förklara för säljaren hur jag vill att skorna ska vara lätta men stabila, vilket är något av en paradox, och att skorna liksom ska vara som en trampolin i varje steg (jag tror jag uttryckte det lite mer seriöst än så) – och jag tror bannemig att han hittade rätt.

Att köpa nya löpskor är lite som att köpa en ny mascara, men vet inte hur dålig den gamla var förrän man köper en ny. Jag tyckte inte att det var något större fel på mina gamla skor, även om jag använt dem i 20 månader, men nu begriper jag inte hur jag tolererade dem så länge som jag faktiskt gjorde. Nu är jag sjukt pepp. Vill ut igen. Nu. Fast att jag fortfarande är dyngsur av svett. Fem toasters.

nya löpskor

Nu ska jag ge mig ut på en jungfrutur med nyinköpta löpskon. 1400 pix, minus Coop-rabatten på 10 %. Coop+Löplabbet är en bra allians.

skärgården

Det bästa med Göteborg, som jag aldrig utnyttjade när jag bodde här, är att man för priset av en spårvagnsresa, 16 kronor, kan åka från innerstan till längst ut i skärgården. Det ska vi göra imorgon.

På vandringstur

Just nu sitter John på tåget upp till Abisko utan mig. Och jag avundas honom. Pinar mig själv genom att googla områden han ska passera. Jag har inte läst hans turbeskrivningi detalj ännu, men han ska in mot Norge och det kommer vara en hel del vatten att vada igenom så jag är inte helt lugn med turen han valt för sin första ensamvandring. Jag håller tummarna för att hans knän håller och att foten inte krånglar.

Jag borde vara med. Jag har ju till och med investerat lite i året vandring. Köpt Lundhagsbyxor, Haglöfssovsäck, köpt av John hans förra Tierra-skaljacka. Men vad gör de för nytta i Göteborg? Ingen alls. Jag är på fel ställe, för andra gången den här sommaren. Sveriges är så hiskeligt långt. För långt.

Sm-guld

Vad är sannolikheten att man en av händelse slår på Kanal 4 Sport och får se Umeå, dessutom IKSU, och dessutom Nora Tawhid, från Sollefteå, vinna sitt första SM-guld? Jag visste inte ens att hon var på den nivån. Grattis Nora! I dag är jag stolt både som Umeå- och Sollefteåbo. Och inte minst som en del av den förlängda IKSU-familjen.

Åldersnoja och lite Carola

Om en knapp vecka fyller jag 25 år.

När jag var liten, strax under tio, var jag på en konsert med Carola någonstans i Sollefteå kommun. När Carola skulle till och sjunga någon av sina slagdängor drog hon upp en kvinna på scenen som skulle få sjunga låten tillsammans med Carola. Jag var naturligtvis oerhört avundsjuk.

Särskilt tydligt minns jag att kvinnan, när hon fick frågan vad hon hette, ropade i microfonen att “Jag heter [hon hette säkert Jessica eller Angelica], och i dag fyller jag tjugofeeeeem! Woooooooooh!”

Tjugofem år. Jag minns hur gammal jag tyckte att hon var. Tjugofem. Skulle det vara något att fira, tänkte jag, att allt i livet som är roligt snart är slut? Sedan den konserten framstod året 25 alltid som något slags vägskäl. Det var då man blev vuxen. Tråk-vuxen. Jag skulle aldrig bli lika gammal som tjejen på Carola-konserten.

När jag hade fyllt 19 och stod i studentmössan och såg ut som hej-kom-och-hjälp mig, grät jag, eftersom jag var övertygad om att jag den dagen hade nått livets topp. Efter studentdagen kunde det ju bara gå utför, föreställde jag mig, övertygade jag mig själv.

I själva verket började ju livet efter studenten. Hela skolgången hade varit en förberedelse för det riktiga livet utan skyddsnät, men det var jag för självupptagen för att inse som bölande 19-åring.

Nu fyller jag 25. Kvinnan som sjöng med Carola på sin 25-årsdag har fyllt 40 år. Kanske har hon ungar och en karl, ett jobb som hon gillar och ett hus hon trivs i. Eller också har hon valt en helt annan väg.

Ur en tioårings perspektiv var hon sorglig, lastgammal. Jag ser givetvis annorlunda på henne i dag. Hon stod ju på en tröskel, precis som jag gör nu.

Jag hoppas jag, när jag är 40, kan se tilbaks på mitt 25:e år, och tänka så som jag i dag tänker om min student: Du.hade.ju.knappt.börjat.leva.än.